Minne.

Att flyga. Små fötter i stora, trygga pappahänder som aldrig kommer låta en falla. Ett mullrande skratt, som ett vänligt åskväder.

***

Och söndagar är trygga dagar för ingen brevbärare kan lämna ett förlåtmigförlåtmigförlåtmigbrev i inkastet. Så svårt har det blivit att hålla uppgivenheten på avstånd, att uppamma tillräckligt med ursinne. Alla har blivit äldre, skörare. Jag också. Och att plötsligt veta att tiden kanske är knapp och aldrig, aldrig någonsin kan fås igen.

De som aldrig lär sig av sina misstag bränner sig gång på gång på elden och brännskador kan vara dödliga.





Hon känner efter om det här är att vara fri
Om det här är ett liv med någon mening i
Det är ingen som tjatar längre
Det är ingen här som ber henne stiga upp


Hon går och plockar och hittar sina gamla brev
Lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev
Det är ingen som skriver längre
Det är ingenting här som är värt att skriva upp

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
och ett mål att sikta på
och är det verkligen du?
Är det verkligen du?


Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting

Hon minns bara stunder i periferin
Hon minns dagar när dom sopade undan krossat porslin
Det är ingen som bråkar längre
Det är ingen här som börjar gräla om ingenting

Ändå känns det som om hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans...

Hon känner efter om livet kan va lite mer
Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter
Det är ingen som pratar längre
Det är såna dagar som vänder allt upp och ner

Det är såna dagar som hela världen sjunger:

Har du kommit nånstans...