Halleluja det var soligt och fint när jag kom hem! Har varit ute på en en timme och 45 minuter lång promenad med Figaro. Vi träffade en nästan vit liten goldenmadam på 16 veckor. Hon var så mild och vänlig. Figaro var spänd och pervers. Han är hopplös ihop med andra hundar nu för tiden. Utom dom som han känner då.

  Men så gick vi hem och jag blev på dåligt humör igen. Det är jävligt slitsamt att alltid vara irriterad. Jag får ont i halsen av att försöka låta trevlig, fast det gör jag inte ändå. Jag hatar att lyssna på mig själv när jag har den där sura tonen. Jag skulle vilja ha lite rutiner men det går ju inte med ett jobb där man börjar på olika tider varannan jävla dag. Minsta försök till ett organiserat hem går åt helvete för saker hamnar överallt. Och jag är så jävla trött på folk som ska oja sig över att det alltid ska vara så rent hemma hos mig och kallar mig pedantiskt. Vad är det som är så jävla pedantiskt med att vilja ha saker på sina rätta ställen? Föresten är det snarare andra som har det skitigt än jag som har det rent! Man har det inte pedantsikt rent om man har två katter och en hund.

  Jag har väldigt svårt att se nackdelarna med ett välstädat hem, ens om man lyckas få det. Hellre städar jag ofta och lite än avsätter en hel dag åt att röja upp i skit som står än upp till knäna. Jag behöver i alla fall inte skämmas om folk kommer över oannonserat. Eller säga nej till besök för att mitt hem ser ut som en svinstia.