Det blev en heldag kan man säga. Naturligtvis fick vi vänta oförskämt länge på bussen. En dum mamma med ett litet barn blev ståendes och stirra på Figaro vid busshållsplatsen. Han är inte så förtjust i barn, speciellt inte barn som stirrar så han blev stressad, irriterad och arg. Jag förstår inte varför folk ska glo på honom som om han vore elefantmannen.>:(

  Nåja. bussresan ut var outhärdligt varm men som tur var kort. Vi inledde med en glass. Jättegod faktiskt, och rejält tilltagna kulor. Inte som dom i Stockholm. Billigt var det med, om man jämför. Naturligtvis dog batterierna i min kamera efter en kvart så jag hann bara ta fyra fem bilder.

Eftersom det var vatten överallt tömde vi vår vattenflaska för att göra packningen lite lättare. Vi tog en promenad i skogen och följde dom orangea markeringarna. Hett tips, om ni åker till Abborreberg. Gör inte som vi! Vi gick och gick och gick, tappade bort markeringarna, gick tillbaks, blev stående rådvilla i en stigkorsning utan markering, hittade tillslut en markering gömd bakom ett björkbuskage och sen gick och gick och gick vi. Figaros tunga blev längre och längre.

  När vi äntligen hittade tillbaks hade det säkert gått en och en halv timme. Figaro var inte pigg och jag tänkte lite nöjt att ja nu kommer han hålla sig lugn resten av dagen i alla fall. Yeah right. Efter att ha fått i sig lite vatten och ett tvångsdopp var han redo för en ny tur.

Fast om man tar med sig lite vatten och går den turen är den faktiskt riktigt trevlig. Vi passerade genom en kohage. Figaro gick kopplade och det var en jävla tur eftersom jag tack vare det kunde slita bort honom när han med stor förtjusning försökte rulla sig i en koskit!

Efter att ha varit vilse i vildmarken och osäker på sin överlevnad får man en ny syn på livet och vad som är viktigt... Så vi unnade oss hutlöst dyra räkmackor och svartvinbärssaft. Sen slöade vi lite i gräset innan bussen hem gick. Den var lika sanslöst varm som på vägen ut.

Vi var väl hemma ungefär en halvtimme innan N kom förbi och vi drog vidare till Texas Longhorn. Dom hade ett uppstoppat kohuvud hängande på väggen. Det var jätteverklighetstroget. Jag ville klappad det men vågade inte eftersom jag fortfarande 18 år senare har i färsk minne hur illa det gick när jag försökte klappa Gustav II Adolfs häst Streiff på Livrustkammaren.

  Hur som helst. Man kan säga att priserna på Longhorn är än mer hutlösa än fiket i Abborreberg. N skulle bjuda och jag kände mig lite brydd. Visserligen hade han sagt ifrån att vi inte skulle ta det billigaste på menyn men man vill ju inte gärna ruinera sina vänner. Maten smakade i alla fall kalasbra!

Vi avslutade dagen med att ta oss ett glas, fortfarande på N:s bekostnad , på Bommullsfabriken.



Förvånandsvärt omuntra herrar, N är ju förståligt så mycket pengart som han lagt ut på oss.=P