Jag blir så sårad. Sådär tårögdsårad fast inte på det vackra böljande sättet som hänger sig fast i ögonfransarna. Bara rödögt och lite skamset. Som om det vore mitt fel att dom glömmer bort.

  Jag andas på toalettspegelns glas och gör smajlgubbar i imman. Ledsna och arga smajlgubbarna, i väntan på att det röda ska bli vitt igen. "Ibland måste man andas på spegeln för att veta att man lever" eller nått sådant sa Dagerman. Tror jag.