En gång hade jag en grannvän. Jag var jättebussigt mot henne och lånade ut pengar när dom hade det tajt och satt kattvakt stup i kvarten. Och här snackar vi inte mata-en-gång-om-dagen-kattvakt. Här snackar vi: koka fisk, mata med fisk två gånger om dagen, stanna och titta på när katterna äter så dom inte stjäl från varandra, ge medicin på morgonen, ge medicin på kvällen, rensa lådan, ge torrfoder, ge medicin mitt på dagen. Det var ett heltidsjobb att passa dom där jävla katterna! Men hey, är det inte just sånt man gör för sina polare?

  Men sen började hon plugga och hörde av sig allt mer sällan och var alltid upptagen och hade aldrig tid. Men snart! Och Absolut en annan dag! Fast jag såg henne fika med sina ”riktiga kompisar” och dom hade fester var och varannan helg och ibland på vardagarna med. Sånt märks när man bor grannars. Svårt att undgå lixom när dom står och skrålar på balkongen.

  Och om jag blev bjuden på en fest, ja då kom det ett sms nån dag efter: Hej! Kan du passa våra katter i helgen?

Så jag har bläddrat igenom min telefonbok och rensar ur. Dom där som ljuger och säger: Ja vi baras MÅSTE ses och SHIT vad det var länge sedan! Och kanske nästa månad? Och sen när man hör av sig får man inget svar, eller ett Det är lite tjat just nu men jag hör av mig. Men det gör dom förstås inte och man tänker jävla idioter. Säg bara som det är att Sorry, men jag vill inte umgås med dig. Och dom som aldrig hör av sig, ta bort ta bort! 
  Det var inte så många att ta bort och än färre som blev kvar. Skit samma tänker jag. Vad fan ska jag med såna till? Jag klarar mig bättre utan. Men det är klart att det svider.