Igår kväll lyckades jag få med mig Sven på en kvällspromenad. Bara en kort, kort en runt kyrkan. Huset mitt i mot kyrkan är gammalt och fint! Balkongerna är imponerande. I en av dom lägenheterna bort en person som vi kallar Mongofettot. Det är en gigantiskt stor och fet karl som det är nått fel i huvudet på. Han byter aldrig kläder, han gör obscena gester och kallar kvinnor för flator, han står på sin balkong och försöker locka upp ungar genom att vifta med chipspåsar, han har förföljt mig och Annsofie uppe i parken, viftandes på en lång träpinne och en stackars kvinna som jobbar på Hemköp har fått gå ut bakvägen eftersom han stått och väntat på henne vid ingången, för att ta några exempel.

  Hur som helst. ”Det lyser hos Mongofettot.” sa jag, för det gjorde det. ”Men jag har hört att hon är ute och går med hunden.” sa Sven. ”Va? Mongofettot har väl ingen hu … Men vad fan, din jävla idiot!” Jag boxade Sven på armen. ”Aj! Hehehe!” sa Sven.

  Vi gick vidare. Jag ville hålla Sven i handen, han vill aldrig hålla handen. Han säger att det är för att han inte gillar att hålla handen men jag vet att det är för att han har komplex för sina händer. Fråga mig inte varför! Jag försökte tvinga honom. ”Du måste tillgodose mina fysiska behov!” röt jag. Sven gav mig sin vante att hålla i. Sven är en jävla idiot! Men en rolig idiot. Jag fick hålla honom i handen hela vägen hem sen. Fast då var det bara typ 80 meter kvar.