I lördags tog jag, Figaro och Hella tåget till Stockholm. Figaro sov som en gris. På stationen blev det fikapaus, en svindyr och riktigt kass ägg-och-räkmacka och en latte som jag inte han dricka upp. Usch vad jag ångrar att jag inte åt sushi eller i alla fall en av dom beprövade och lysande goda mozarellamackorna!

  Efter en sväng förbi systemet tog vi tunnelbanan till Blackeberg. Nån gång under kvällen började regnet fullkomligen vräka ner. Jag hade sån jävla tur att morsan fick (nästan) slut på cigg och efter lite övertalning gick hon till kiosken och tog Figaro med sig så jag slapp. Halleluja!

  Kräftorna var otroligt goda, snapsen äcklig men hör ju till. Det var jätteroligt, även om Hella och jag nästan kom ihop oss lite ett tag. ”Men lilla gumman.” sa hon och lät som en översittare och jag blev defensiv och sur och poängterade att av oss tre som satt vid det här bordet var det väl jag som gjort minst misstag genom livet. Och dessutom är jag inte nån liten gumma längre. Men sen bytte vi ämna och hade jättekul.

  På kvällspromenaden hittade jag tre stora paddor och två paddbebisar. Jag blev så till mig att jag rusade hem med händerna fulla av paddor för att hämta min kamera. Sen frösökte jag arrangera dom i en fin formation men vid det laget var dom inte längre rädda för mig och ville inte sitta still så bilderna blev inte så bra.



På söndagen var det ju Cornelisdagen och den inleddes starkt med en för mig och morsan totalt okänd människa som var riktigt rolig. Se var det lite ebb tills Åström och medborgarna dök upp och sen var det ebb igen tills det var dags för Tommy Körberg, som var precis lika rolig som förra året och min nya favorit!

  Det var ett jävligt tunt startfält i år. Ramsby var där förstås och jag undrade som vanligt varför och ville att hon skulle buas av scenen. Dom hade dessutom plockat upp ett gäng mongon från nått hem nånstans. Mitt hjärta värkte när dom fullkomligen massakrerade Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Men efter att ha huggit in på en flaska vin blev jag lite mildare till sinnet och hade mycket trevligt resten av kvällen.

  Figaro skötte sig över förväntan. Han bara sov och sov mellan kisspauserna och låg där med filten över huvudet.

8:25 på måndagsmorgonen hoppade jag och Figaro ombord på ett smockfullt tåg. Eller hoppade. Jag hade frukostmacka och juice i ena handen, väska på ryggen, en påse i den andra handen och så Figaro fastklämd under högerarmen. Han hängde som en säck potatis. Men vi fick varsina sittplatser och blev otroligt trevligt bemött av en munter konduktör som tyckte Figaro var tjusig som satan. Han hade själv en liten russelltös där hemma. Sen sov vi oss igenom resan. Jag fick lite illamånedekänslor av juicen för den var vidrig. Det kändes som dom bara blandat vatten med socker och en skvätt rikit juice. Usch! Och så en släng av nackspärr.



Det är skönt att vara hemma!