Nu vet jag varför vissa människor älskar marshmallows. Det är för att om man grillar dom rätt, så dom blir frasiga på utsidan och som varm smörkola på insidan så är dom faktiskt helt ljuvliga. Det var nästan som att bli frälst. Jag kunde ätit upp två av de tre påsarna Gustav köpt. Men jag gjorde inte det för man har lixom vissa spärrar, man vill inte vara ”grisen” i sällskapet. ”Oh så sött!” pep alla andra och Gustav önskade han haft kaffe till sina. Vuxenpoängen rasade in som en jackpottvinst. Annsofie fixade inte ens att äta upp sina. Jag offrade mig, hjälpsam och omättlig som jag är.

Valpen Vajlo (ursäkta stavningen om det behövs) var också med igår och han hade växt på alla håll och kanter, men var fortfarande söt som farinsocker, och lika brun. Tyvärr glömde jag kameran hemma förstås så några bildbevis blir det icke.

Nu på morgonen hittade jag Gimli i köket. Han var mycket, mycket misstänksam. Efter sex år i lägenheten hade han uppmärksammat hålet bredvid kylen. Så han satt där och glodde och glodde och jag tyckte till och med att han morrade lite åt ett inbillat monster där inne. Eller ett riktigt. Jag vet inte, jag har aldrig sett efter.