Vi pratade om barn, jag och min faster. Jag vill inte ha några barn, inte för att jag har så väldigt mycket emot dom, så länge dom inte skriker eller tar på mig. Jag har bara svårt att se att en unge skulle kunna fylla någon funktion för mig.

  Sen pratade vi lite om att tycka om eller inte när det kommer till ens ungar och Harriet tyckte att man inte får tycka illa om sina egna, inte någonsin, på riktigt alltså. Man får ju bli irriterad vist, men man får inte tycka illa om. ”Man ska älska sina barn för vilka dom är, inte för vad dom gör.” sa min faster. ”Det kallas villkorslös kärlek.” ”Det är ju därför det finns husdjur.” sa jag.

Jag har lite svårt att släppa det. För jag håller inte med. Det man gör, gör man väl oftast på grund av vem man är? Barn gör också hemska saker, både små och stora och dom små barnen som gör hemska saker kanske inte förstår det och det är klart att man måste ha överseende med det.

  Men vuxna är också någons barn och när vuxna barn gör hemska, grymma, vidriga saker, varför ska en stackars mamma eller pappa behöva älska dom? Det måste vara en plåga att vara tvingad att älska ett monster, för vissa människor är ju monster. Det måste ju vara ett straff. Och en hemsk skuldkänsla, att veta att man själv bär ansvar för att han eller hon kommit till världen?

Nåja. I djurvärlden finns det inget krav på att älska vuxna barn. Det har Figgz fått känna på, senast han träffade sin mamma fick han ett rejält kok stryk, utan att ens ha förtjänat det. Men det var många år sedan. Nu har han ju mig, som bara ger honom stryk när han förtjänar det.;0)