Vi blev ovanligt vänligt bemötta hemma hos Annsofie och Gustav. Jag syftar på Morris som annars brukar uppvisa rätt taskig attityd när jag hälsar på. men igår var han riktigt trevlig. Jag mutade honom med ett par leversnittar. Misstänksamheten fullkomligen lyste ur ögonen på honom! Han trodde antagligen att Figaro skickat med mig förgiftade godisar. Men han åt dom ändå tillslut.

  Annsofie hade inte lagat varken kanelbullar eller äppelpaj. Det luktade kanel i hela lägenheter. Vad hon hade lagat var matpaj. Den fräcka kärringen hade inte talat om att det skulle bjudas på paj. Jag kom alltså dit förhållanevis mätt, åt en massa jordnötsringar och godis och blev ännu mättare. Då släpper hon pajbomben! Åååhh!! Det var smärtsamt! Men jag åt så mycket jag orkade för det var skitgott! Jag önskar jag hade orkat mer!

  Gustav berättade att han hade jobbat med en tjej nere i Kosovo som kände mig. Hon hette Maria Blablabla. ”Var hon tjock?” frågade ja. ”Ja det var hon.” sa Gustav. Då kom jag ihåg, och berättade att jag en gång sagt till ett par stallkompisar att Maria såg ut som en dåligt stoppad korv i sina vita ridbyxor. Stallkompisarna skvallrade för Maria som skvallrade för min bror, som hon var tillsammans med vid den här tiden. Min bror kom stormande hem och skrek argt ”Du ska inte säga att Maria ser ut som en stoppad korv i sina ridbyxor. Hon kanske gör det, men du ska inte säga det!”

  Han har en poäng. Man behöver inte gå runt och tala om för folk att dom ser ut som feta korvar, även om dom gör det. Nu för tiden är jag mer finkänslig. Nu ska vi äta kålpudding. Är det gott eller är det gott?? Gott skulle jag vilja säga!