Den här tiden på året är den allra bästa! Det är inte så varmt att man svettas som en gris (förutom när man cyklat till jobbet vill säga), allting är grönt och träden har små, små jättesöta löv! Björkarna framför allt! Dom är så himla fina! Jag får lust att bli trädkramare och bara stå och gulla med dom hela dagarna!

  Figaro och jag har gått på en liten promenad och fotograferat. Mest närbilder på ovan nämnda söta löv (men alla bilderna blev dåliga. Måste ladda min andra kamera!). Fast igen, Figaro fotade just ingenting. Han sprang bort istället. det har bara hänt en gång förut i Figaros snart sexåriga liv. Jag försökte behärska mig och inte rusa runt och skrika ångestfyllt ”Figaro! Figaro hiiiiiiiiiiiit! Här Figaro! Häääääääääär!” Det gick okej faktiskt. Efter ett par minuter fick jag syn på honom ungefär sextio-sjutio meter bort,

där han stod och snackade med en byggarbetare. ”Har du sett min matte? Hon är ungefär normallång, jättekort hår, ingen man direkt lägger märke till? Det är därför jag har tappat bort henne.”

  Jag visslade på honom, inte på byggarbetaren alltså. Han var så långt bort att jag inte såg om han var värd att vissla på. Figaro satte av i galopp. Åt helt fel håll! Så jag fick ropa ”Figaro! Häråt!” Han irrade runt en stund hit och dit innan han fick syn på mig och kom farande som skjuten ur en liten kanon som inte blivit använd på väldigt lång tid och lixom mest bara hostade upp kulan. Men i Figaromått mätt gick det snabbt. Jag blir så glad när han springer sådär fort mot mig! Även om jag vet att det bara är godiset som ger honom farten.

  Vi var lyckligt återförenade i ungefär en minut. Sen försvann han igen, men den här gången bara in i ett buskagage. När han kom ut ur det fick vi rusa hem för jag behövde gå på toa. ”Men sätt dig här, här är ett jättebra ställe!” sa Figaro och pekade på en trottoarkant. ”Nej tack.” sa jag.