Okej, nu har jag inhandlat en klänning jag och en bolero, som det tydligen heter. Jag är redo för bröllop! Hoppas jag. Jag blir svartvit, men det är okej enligt Annsofie. Helvart får man inte va för det är för sorgligt, helvit får man inte va för då stjäl manuppmärksamhet från bruden (som by the way verkligen inte borde få bära vitt om vi ska hålla på etiketterna, har jag fått höra), men att blanda är helt okej. Tur det för annars hade jag suttit i skiten! Precis allting är ju helvitt nu inför studenten.

  Jag hittade till och med ett par skor som både var bekväma och fina och som jag kommer kunna använda vid andra tillfällen också. Hurra hurra! Jag har mannekängat för Sven och fått ok.

”Kan jag gå såhär?”

”Ja det blir väl bra.”

”Ska jag gå med eller utan bälte?”

”Med bälte ser ju lite mer modärrrrrnt ut.”

”Ja fast frågan var inte om jag skulle se modärrrrrn ut eller inte, utan om jag ska ha bälte eller inte?”

”Jag tycker du kan ha bälte.”

Så var det bestämt. Bälte it is. Jag hade ju hoppats att han skulle vara lite mer entusiastiskt. Typ svept in mig i sin famn, dippat mig och viskat passionerat i mitt öra ”Åh älskade! Du ser ut som en dröm! Jag måste ha dig!” Fast det hade ju inte gått så bra med min fortfarande lite stela och ibland ömma rygg. Att skrika "Aj Aj! Akta ryggen! Akta ryggen!" mitt i allt ihop hade lixom sabbat stämningen lite. Och jag hade mest tyckt att det varit fruktansvärt pinsamt om jag tänker efter. Men ett "Yeah baby, yeah!" Som Austins Powers skulle ha sagt, hade ju inte suttit fel.

En tjuvtitt.