För ett tag sedan var jag orolig att jag slarvat bort alla mina gamla kort. Det hade jag inte, jag hade bara ställt upp dom på vinden, upptäckte jag när jag var där och rotade igår. ”Fan vad puckat att ställa dom här!” sa jag till mig själv och tog med dom ner.

  Senare på kvällen hade jag tid att kolla igenom dom och då kom jag på varför jag ställt dom på vinden. Det lixom känns som om någon hugger strumpstickor i mitt arma hjärta när jag kollar på bilderna av Domino. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få vara 15 igen! Vad som helst! Eller nej inte riktigt. Jag skulle inte dränka kattungar eller sparka på en hundvalp eller nått annat avskyvärt. Men ni fattar.

Nästan bäst minns jag nog sista sommaren i Fifallastallet. Dompan hade flyttat ner till Blå stallet den vintern och det var alltid folk som sprang kors och tvärs och skrek och härjade. Men på sommaren flyttade alla hästarna ut på bete och ridskoleungarna byttes ut mot lägerungar och dom hade varken tid eller mod att ränna runt och lugnet lixom la sig.

  Så varje dag plockade jag sura äpplen från våra äppelträd, stoppade dom innanför tröjärmarna och trampade sen som en galning, för att bli lite svalkad av luftdraget, upp till stallet på min cykel. Hängde Dominos grimma och två grimskaft över axeln och traskade iväg till någon av sommarhagarna, som alla naturligtvis låg långt, långt bort för att hämta honom. Hem red jag, barbacka med ett grimskaft i vardera hand och vi stannade på vägen och tog några tuggor gräs här, ett par blad där, fast inte jag förstås. Och det var så varmt och så lugnt och långt, långt borta kunde man höra E22:an brusa så tyst att det lät riktigt trivsamt.

  I stallet var det svalt och skönt. Domino stod lös i gången och bara dåsade, nöjd med att slippa värmen och flugor. På vintern blev han alldeles röd i pälsen, men på sommaren blev den lixom snarare gulbrun. Och jag borstade och borstade och bankade ur ryktskrapan i fina små högar. Tio stycken på vardera sida, eller tills stövet blev nästan vitt. Jag redde ut hans man och svans och ibland både flätade och tvättade jag dom. Jag lät hans hovar stå i vattenbad och smörjde hans kronränder med Fyra Ess salva. Och en sprayflaska med vatten som doftade citron och vitlök hade jag och när jag sprayade honom mellan frambenen under magen sprätte han lixom till, för han var kickligt där. Och noga noga undersökte jag hans karleder och torkade dom torra efter fotbaden för att inte muggen, som han var så känslig för, skulle få fäste.

  Det är det där jag minns från den där sommaren. Inte ridningen, för Domino skulle vila på grund av en senskada och vi promenadred bara i flera månader. Men den finns förstås där den också. Den sitter i ryggraden. Och det är dom där timmarna i stallet som jag saknar allra mest. Rykttag, skrap, rykttag, skrap, rykttag, skrap. Så väldigt rogivande.