Klockan fyra på morgonen är jag och Kentas fru vakna. Jag ser henne på balkongen, genom fönstret i köket och hennes hår ser väldigt rött ut i gryningsljuset. Och hon dricker något och röker en cigarett innan hon går in till sig igen, somnar antar jag. Men inte jag. Jag ligger vaken. Håller handen runt Figaros bröstkorg. Där inne tickar hans lilla terrierhjärta och han ger ifrån sig en lång, lång suck. Och jag tänker att i den där lilla kroppen ryms kärlek som räcker till hela världen, nästan, inte alltid till katterna och inte till folk som stirrar och inte till så många barn direkt. Men ändå väldigt, väldigt mycket kärlek.