Ibland är somliga människor bara för dumma i huvudet för att få finnas. Idag är jag en av dom. Först fick jag ladda ut av bara helvete för att förmå mig att komma iväg till gymmet. Varför har jag ingen aning om för jag tyckte jag kände mig rätt redo för ett rygg/bicepspass. Det är ju mitt bästa just nu. Men emot tog det på nått vis. Om man tror på lite övernaturliga ting och sjätte sinnen och sånt (vilket jag inte gör), så skulle man kunna tro att det var min skyddsängel som försökte rädda mig från en annalkande katastrof. Eller kanske mitt undermedvetna.  Jag lyssnar inte på mitt undermedvetna så ofta, för det har så jävla korkade idéer! Som att stoppa ut huvudet genom fönstret när man åker tåg, big no no! Eller försöka röra vid förbipasserande bussar, också big no no! Eller att stoppa in fingrarna i hål där risken är mycket stor att knogen kommer sätta stopp på vägen ut, eller slicka på lyktstolpar när det är 10 minusgrader ute. Mitt undermedvetna är inte att lita på!

  Så idag ignorerade jag det också, trampade iväg till gymmet och började med lite rygguppvärmning. Marklyft. Min favvoövning! Jag tycker det kändes konstigt i ryggen redan under uppvärmningen och jag diskuterade med mig själv. Borde jag månde skippa marlyften idag? Jo kanske, fast å andra sidan är det den roligaste och bästa ryggövningen. Så sant så. Tillslut var jag och jag överens med oss att vi skulle testa ett set och känna efter sen. Just under setet kändes det helt okej, efteråt kändes det som om någon karatesparkat mig hårt som fan straxt ovanför höger skinka. Efter att ha försökt stretcha bort det onda och prövat om några andra övningar fungerade, vilket dom inte gjorde, haltade jag hem.

  Nu ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv och vill tröstäta godis. Det är inte någon bra idé.