Hösten och jag har ett komplicerat förhållande. När den är på bra humör är jag på bra humör. När den är på dåligt humör är jag på dåligt humör. Öhm, uttrycker man det så är det ju inte alls komplicerat. Men det är jobbigt. Jag längtar efter lite balans i tillvaron. Och lite energi. Och lite mindre av den där matteprovskänslan. Ni vet det där frustrerande pirret i benen när man sitter där, böjd över ett matematiskt problem som tydligen är självklart för alla utom en själv och man vill lixom fara upp, slita sönder kläderna och kasta bänken åt helvete medan man vrålar vildsint, som Hulken. Men istället sitter man bara där med sina pirrande ben. Det är förjävla jobbigt.