När jag läser dom där orden fladdrar tusen ängsliga nattfjärilar upp i mage på mig. Under bara ett ögonblick känns det som jag tappat balansen och blodet rusar ur i fingertopparna så häftigt att det nästan gör ont. Samma känsla som att missa sista trappsteget. Lägger ifrån mig telefonen. Tar upp den igen. Orosflimmer i bröstet, hjärtat slår ojämna extraslag. Så jag läser om och om igen tills det slutar sticka i fingertopparna och andhämtningen blir lugn igen. Sen ligger jag på golvet och lyssnar på Morrisey på för hög volym. Tittar upp i taket genom en halvfull vattenflaska och berättar lågt för mig själv hur det borde ha blivit.