Ensam på kafé med tankarna långt in under halsdukens innersta varv. Utanför hänger himlen som ett grått draperi mellan hustaken. Inga vintervita färger i år, bara blöt asfalt och klumpar av salt.
  Jag tänker på honom och färgen på hans ögon och kan inte längre minnas om det var grått i det blå eller blått i det grå. Det gör inte längre ont. Och jag stålsätter i mig några sekunder för när man inte längre har ont får man ont just därför. För att det är så över. Men det kommer inget. Bara en svag skälvning. Fast det är klart, jag minns ändå.
  Går runt strömmen hem och det är mörkt och tyst. Det yr snökorn i luften, så små att dom knappt syns men det känns när dom landar i ögonfransarna och gör världen mjuk i kanten. Och jag minns ett par rader jag läste nån gång. Några fina ord.

Det är så långt mellan dig och mig

som mellan då och nu

Men jag talar ibland med dig

med det i mig som är du