Okej för första gången på länge (peppar peppar) låste jag mig ute. Kul i jul lixom! Inte för att skryta om min fantastiska fysik, men normalt sett kan jag klättra in via balkongen. Ontet i sidan hindrade mig från det idag.

  Hade en svag förhoppning om att nycklarna kanske trillat ur fickan på gymmet, det hade dom naturligtvis inte. Men när jag var där passade jag på att tigga lite hjälp. Det är ju tur att folk är så snälla alltså! Det blev inget dramatisk kostymbyte i en telefonkiosk eller så, men lite superherofeeling var det faktiskt, att nån helt hjältemodigt och utan fruktan för sin egen säkerhet (antagligen för att ett fall från 2 meters höjd inte är så himla farligt) klättrade in på balkongen för att släppa in mig. Det är fan inte vem som helst som ställer upp på sånt sådär bara, utan att först kolla hitta.se! Min tacksamhet når inga gränser! (OBS! Varning! Halka inte i allt smör.)

  Nyckelklippan låg i jackan jag normalt har när jag går till gymmet, så no worries there lixom. Det enda problemet nu är att jag känner att min ställning som bussigaste kompisen i stan är svårt hotad. Crap! Måste göra nått åt det här!

Jaha, nån hjältedyrkanbild blir det inte. Nån måtta får det fan vara lixom! Dessutom vill väl superheros inte få sin identitet avslöjad eller? Det får bli en bild på dagens inte superhälsosamma lunch: vörtbröd med ost och skinka. Men seriöst, det är faktiskt bara jul en gång om året så då får man trycka i sig skit tills det rinner ut genom alla möjliga kroppsöppningar. Eller?