Min julklappsinspiration var så låg i år att jag faktiskt övervägde att köpa trisslotter till folk. Men tanken på den oändliga ångest jag skulle uppleva om jag gett bort en vinstlott avhöll mig. Jag skulle seriöst aldrig orka leva vidare om nån vunnit massa (eller bara lite för den delen) pengar på en lott jag köpt och gett bort. Aldrig.

  Jul är inte så kul längre. Jag kanske är lite omogen av mig, men jag tycker fortfarande att det är roligare att få klappar än att ge bort dom. Tyvärr får jag inte så många klappar nu för tiden, så jag finner inget direkt nöja i allt det här.

Och nu ska jag berätta om mitt värsta julklappsminne. Det var en jul när jag gick i högstadiet och hade önskat mig ett vintertäcke till min ponny Domino. Under granen låg det ett jättestort mjukt packet. Fatta min lycka alltså! Jag var säker på att det var ett skogsgrönt bukefalostäcke. Och ännu säkrare blev jag förstås när morsan tyckte jag skulle spara paketet till sist!

  Men det var inget täcke. Det var en gigantisk röd dunjacka, mycket modern på den tiden. Morsan ögon tindrade av förtjusning. Det gjorde inte mina, jag började fan nästan grina av besvikelse. En dunjacka? Och en röd dessutom? Vad fan?! Som om morsan inte kände mig ALLS!

  Jag fick byta jackan (som varit dyrare än två bukefalsotäcken) mot en blå skidjacka istället. Det kan nog varit sista året i mitt liv som jag var sådär galet exalterad inför klappöppningen. Tack för det morsan! Du dödade julen!