Så jag tog en morgonpromenad i morse. Det här med lokalsinne har aldrig riktigt varit min grej. Minns orienteringen på högstadiet med en kraftig rysning av obehag. Inte ens när vi orienterade i den mikroskopiska lilla skogen bakom mitt eget hus, som jag tyckte jag kände utan och innan, kunde jag hitta dom där jävla markörerna med hjälp av kartan.

  Så jag blev väl inte jätteförvånad när jag fann mig själv totalt vilse i nått allt annat än pittoreskt villaområde i morse. Satan vilken tur att det finns karta på telefonen! Bara knappa in vart man vill så får man en väg att följa. Och anledningen till att jag kan följa den är förstås att jag ser på telefonen om jag går åt fel håll. Fast alltså det var ju inte så att jag inte skulle hittat hem på egen hand, tillslut, men jag blev hungrig och ville gå snabbaste vägen.

Sen passade jag på att ta lite mer kort på jujutsunsparringen. Nu, efter typ ett år, börjar jag tycka att min kamera är rätt okej. Rätt, inte skitbra. Det är antagligen (läs absolut) inte dens fel. Hade jag tillexempel orkat läsa instruktionsboken eller faktiskt kunnat något alls om fotografering kanske vi hade varit BFF:s nu. Och bilderna hade nog blivit några kilon bättre. Men man kan ju inte få allt här i livet alltså. Eller?