Jag har en fikus, han har bott hos mig i snart 14 år. Det är längre än jag bott ihop med någon annan (förutom morsan då henne fick jag dras med i 17 år)! Just nu har fikusen och jag det rätt bra men så har det inte alltid varit och jag får nog helt ta på mig ansvaret för det. Ni vet hur det är, gräset är grönare på andra sidan. Man tror att man växt ifrån varandra, man har inget gemensamt längre. Han tar upp för mycket plats i fönstret.

  Det har funnits stunder då jag tröttnat på fikusen och nästan vanvårdat ihjäl honom. Men till mitt försvar vill jag poängtera att det bara en enda gång var med flit! Vi har gått igenom mycket tillsammans. Sjukdomar (han fick svamp en gång), vi har typ växt upp ihop (fast ett tag växte han så mycket att jag fick utföra en amputation på honom). Det känns jävligt fint alltså.