När jag gick i typ…mellanstadiet tror jag, fick en klasskamrat leukemi. Vi fick se en film om sjukdomen där en liten tjej spelade huvudrollen. Hon fick blåmärken lätt utan att ens märka att hon slagit sig. Varningstecken, varningstecken, varningstecken! Nu blev tjejen frisk i slutet av filmen, trots hemska cellgiftsbehandlingar och håravfall. Men jag som väldigt lätt får blåmärken och just då var inne i min OMG-jag-kommer-dö-en-lång-och-plågsamdödfas (OMG är en efterkonstruktion för att göra det hela lite lättsammare), jag gick ju hem och la mig på natten alldeles ångestfylld över alla oförklarliga blåmärken.

  Nu har jag som tur var växt ifrån det där med att ligga och oroa mig för döden om nätterna. Blåmärken får jag jättelätt fortfarande. Efter gårdagens jiu-jitsupass ser min arm ut som den fastnat i en hissdörr. Det gör inte ont. Och det gjorde inte ont igår heller. Ganska tufft om ni frågar mig.