Man kan klättra hela vägen upp till Ramunderbegets topp utan att alls tänka på hur det skulle kännas att ramla. Det är först när man ska ner man tänker på det, fast bara lite flyktigt, som man tänker på deklarationen tre dagar efter att den landat på halgolvet. Inte som den 4:e maj, med ett helvete också!

  Där uppe är solen alltid varm, alla dom gånger jag suttit där har den varit det i alla fall, och kisat ut över lilla Söderköping, Göta kanalen som luktar rutten fisk och dy, eller fotat årets första nyckelpiga. Det skulle bli en tradition var det tänkt. Första fina dagen i april. Men det är mycket som inte blir som man tänkt sig. Och nu är det nästan första maj.