Och Gimpa fyllde tio år igår! Han leve hurra hurra hurra hurraaaaaaa! Det är lite av ett under att han fortfarande lever. Jag har slarvat bort honom två gånger, en gång har han krupit upp i en bilmotor, en annan gång var han på vift i ett trapphus i Stockholm och när han var typ ett år var han sjuk och blev felbehandlad av en puckad veterinär.

Sen ska vi inte glömma alla förnedrande och plågsamma påhitt jag utsatt honom för genom åren. Som att klä ut honom till tomte och stjärngosse, försökt få honom att gå fint i koppel, köpt en hund som plågade honom från day one, bjudit hem en hel flock ungar vilka han inte alls gillar. Kattvaktat morsans vidriga Maya, may she rest in peace som var elak och dessutom bajsade i dikhon osv osv.

Och naturligtvis slapp han inte undan födelsedagsutstyrsel. Jag vill poängtera att det inte är nån form av förmänskligande av djur jag ägnar mig åt, utan snarare förlöjligande. Är man katt och så dum att man låter sig utsättas för hattar och skit, ja då får man skylla sig själv helt enkelt. Amadeus fick också skylla sig själv.