När jag kom hem från jobbet igår sprang jag ihop med en igelkott. Jag älskar igelkottar! Inte så att jag skulle vilja ha en afrikansk dvärgkotte, men på ett nostalgiskt jämfotahoppande småbarnsentusiastiskt sätt. När jag var liten hade vi kottar på gården, i alla fall minns jag att pappa lyfte upp en en gång och jag såg dom små tassarna och nosen som var alldeles inborrad i pälsen på magen. Jo, jag älskar kottar.

Tyvärr var det lite för mörkt för att bilderna på gårdagens kotte skulle bli fina, men förhoppningsvis dyker den upp igen.