Det jobbiga med möten med nya människor är att det påminner mig om hur lite dom intresserar mig. Måste man ha en guldvaskares tålamod för att hitta människor som inte får en att vilja göra en ” Who got two thumbs and doesn't give a shit? Jag, trevligt att träffas, inte.”

Tänk vad jag längtar efter att se Mattis skratta så han gråter och trillar ur stolen på jobbet. Och Vicky med. Kom tillbaaaakaaaa!

Det får plats fyra potatisar i min hand idag. Så små var dom väl ändå inte förr i tiden? Inte kan mina händer blivit typ Per Oskarssonstora va?