En gång hörde jag en kvinna berätta hur hon en kväll varit nere i källaren och fått se en katt. När hon gått fram till katten och böjt sig ner för att klappa den upptäckte hon emellertid att det inte alls var en katt utan en asstor råtta (ja hon hade kraftigt nedsatt syn)! Hon flydde platsen, full av fasa, äckel och avsky. Typ så reagerade Gimpa och Amadeus när jag satte ner Mozart på hallgolvet. Fast nu är dom framme och slappar på sina vanliga ställen, alltså överallt och framför allt i närheten av min mat.  

  Nu är jag kanske överdriver lite, eftersom jag haft dom så länge och därmed kanske inte är helt objektiv, men mina katter är nog de bästa katterna som finns, som någonsin har funnits, i hela universum.

  Mozart har jag ju bara haft i ett dygn, så jag har ju inte hunnit fästa mig så mycket än, så där kan jag ju göra en opartisk bedömning. Min opartiska bedömning är att han är världens bästa hund.