Jag tycker om att springa. Att bara sätter ena foten framför den andra igen och igen och igen. Det är den enda gången det blir helt tomt och still och liksom lugnt i huvudet, i vaket tillstånd. Med hög volym på mp3spelaren så jag bara nån gång då och då, mellan låtarna, hör min egen andhämtning. Med rätt musik i öronen känns det som jag kan springa hur långt som helst. Det kan jag förstås inte, men jag tycker om att det känns så.

  Bäst är det när det är mörkt. Runt strömmen, ut och in i ljuset under gatlyktorna och ut över Himpa. Nästan jämt samma väg i så många år har jag sprungit där att jag inte behöver tänka mig för. Fötterna vet vart marken är ojämn och vart den brukar vara blöt och hal.

  Men allra bäst är det ändå efteråt, att ligga på golvet och eftersvettas en stund medan pulsen sjunker och mjölksyran bryts ner och kroppen är så avslappnad som den aldrig annars är. Det är lite som meditation tror jag. I alla fall förstår jag varför folk mediterar om det känns ungefär som jag känner då.