Jag har ett batmanplåster på ena handen och en av dom där fantastiska dagarna som jag haft flera stycken av på sista tiden. Jag tror det beror på att jag har sett en katt tvätta tassarna på ett solbelyst altangolv och hört Oliver skratta hysteriskt medan han slagit huvudet av en nyckelpiga, den första jag sett i år. Den var av keramik.

Och kanske för att jag nästan halkat ner i ett dike efter att ha klivit på halvruttna äpplen, legat på knä i gräset utan att ha blivit blöt och önskat att det var lika skönt för mig att rulla mig i en torr rabatt som för en katt.

Eller för att jag sparkat boll för första gången på tusen år och sett på och skrattat åt, utan att  förstå hur det kan vara så underhållande att först riva ur och sen lägga tillbaks gammalt gräs och pinnar i en skottkärra.



Och kanske för att jag har fått färg i ansiktet efter att ha suttit ute utan ytterkläder ända till efter klockan sex, i kvällssolen med en barnstol som fotpall och druckit kaffe efter att ha ätit för många hamburgare, sett katter brottas i gräset och trampat ihjäl för många myror. Det sista var inte med flit, det bara blev så.