En sak jag än inte tröttnat på är att ta kort på Musse när han springer. Han är helt fantastisk att titta på! I en hundrastgård ihop med ett gäng glada byrackor är möjligheterna för bra bilder oändliga.

Trots en riktigt usel natts sömn har jag varit riktigt pigg idag. Såg klart The Hobbit på morgonen. Jag tyckte den var bra. Fast jag måste säga att jag störde mig på dvärgkungens ögonbryn. Varför var dom ljusa när skägget och håret var mörkt? Man såg dom ju knappt! Han hade haft otroligt mycket mer pondus om han haft mörka ögonbryn. Och han borde sett mer ut som Gimli (dvärgen, inte min katt).

Vidare har vi, jag och Mozart, varit uppe i Vrinneviskogen. Lite miljöombyte är alltid trevligt. Musse var till en början något skeptisk, men sen släppte hämningarna och han kopplade in flygplansläget och härjade loss så snön sprutade.

Utställning i Stockholm i helgen. Mozart blev BIR med ett HP. I BIG åkte han ut som nummer två. Kan erkänna att jag blev lite stött. Musse var absolut finast av alla hundarna! Det var minst tre personner som tyckte det! Jag mamma och pappa...

Efter att ha spenderat ett antal timmar på en träbänk var det skönt att få åka hem. Till och med tunnelbanesätena, som normalt sätt är asobekväma kändes som en lisa för rygg och rumpa. Både Mozart och jag behövde sova middag. Jag eftersom jag sovit så jävla dåligt på natten, och Musse eftersom livet som utställningshund är ganska utmattande, även om man beter sig professionellt och världsvant.

 

 

På tåget hem idag fick vi sällskap av blandrashunden Elvis och den italienska vinthunden Merlin. Mozart var eld och lågor. Bästa sällskapet ever! Mycket bättre än katten Krister som vi hade sällskap med på uppvägen.

 

I köket står en tiggarstol. Där brukar Amadeus sitta och fågelungeskrika med sitt jättegap till och med innan man själv vet om att man tänker gå ut i köket för att göra nått ätbart (eller går man ut i köket för att göra nått ätbart på grund av hans skrik. Har han gjort en Pavlov på mig?!).

  Mozart brukar hålla sig ett steg längre ner på stegen, alltså på kattburen som står bredvid stolen. Men nu har han börjat ta sig friheter. Nu använder han också tiggarstolen. Och inte nog med det, han ser näsvis ut medan han gör det!

 

  Det gick ändå riktigt bra första timmarna, men där runt elvasnåret så hann ju sömnbristen ikapp mig. Och när en kollega med illa dold skadeglädje skämtsamt sa ”Men tänk såhär, snart är det bara åtta dagar kvar!” då var ju ett svanhopp ut genom fönstret verkligen inte långt borta alltså.

Nu är jag i alla fall hemma och har fått i mig lite kaffe. Fattar ändå inte hur jag ska hålla mig uppe ända till sängdags. Kommer ju få sitta rakt upp och ner på en pinnstol och glo. För jag är gansak säker på att jag skulle tvärsomna om jag satte mig i soffan. Och det är ju inte direkt så att man inte blir påmind om hur skönt det vore att lägga sig och blunda bara nån minut, max två, när man är omgiven av massa djurjävlar som bara sover och sover!

2012 har inte direkt varit nått jättehöjdarår. Fast vissa ljuspunkter och ahaupplevelser har det ju haft. Tror jag, kommer inte ihåg så noga. Men ett par saker har jag i alla fall lärt mig, lägg på överkastet om du inte vill ha Gimlispyor i sängen. Och om en person beter sig som ett arsel så är det för att han eller hon är ett arsle och det kommer personen i fråga alltid vara.

Nog om det.

Firade nyår i Stockholm i år också. Förra årets nyårsmiddag blev väl sådär halvbra. Smördegsinbakad oxfilé. Oxfilén var lite för genomstekt och smördegen alldeles för degig. Morsan lyckades betydligt bättre i år. Med kräftor till förrätt, lammstek och potatispurjolöksmos till huvudrätt och lite ost till efterrätt. Och till skillnad från förra året satt jag inte sönder morsans soffa.

När vi ändå var i storstan passade vi på att ägna oss åt lite seriös miljöträning. Musse är ganska proffsig på det. Han miljötränade skiten ur tunnelbanan, Vällingby centrum och ett gäng pensionärer
som satt utanför Hemköp och vilade benen. Inte var han rädd för smällarna heller.

Jag har inte sköra ben och ganska god balans. Sånt man inte tänker på så ofta men som dagar som den här är väldigt praktiskt. Det är dock inga garantier för att klara sig helskinnad uppe i Folkparken, speciellt inte när man efter ett par ohalkiga hundra meter börjar känna sig övermodig och med lite för mycket självsäkerhet stövlar på med tankarna långt ifrån isfläckar och nysnö.

  Det är ju synd att man inte ser själv hur man ser ut, när man kliver på hälen, alldeles för tungt och hela världen plötsligt vrids nittio grader och man fäktar med armarna och sprattlar med benen och spretar livsfarligt med fingrarna och kanske ger ifrån sig ett lätt hysteriskt målbrottsvrål. Det ser säkert skitkul ut. Det känns skitkul i nån hundradels sekund, tills man börjar kravla sig upp på fötter igen och det bultar i armbågen och arslet känns som en ända stor lårkaka.

  Men det kunde varit värre, man kunde spräckt skallen. Eller landat på kameran, eller ännu värre, på Mozart.

  Över lag har Mozart en riktigt dålig dag. Förutom det dåliga vädret har han blivit för stor för att kunna ta sig in och ut under soffan. In gick idag. Men ut kom han inte igen. Ett stort nöje som gått förlorat för honom, förstår om han känner sig deprimerad.

Julen är över. Och det är skönt. Julkänslan i år var strax, nej långt, under nollsträcket. Seriöst, julen är faktiskt inte så mycket att ha som vuxen. Det är rent bedrövligt att man aldrig mer kommer lida av den där julaftonshysterieförväntningen som man gjorde som liten. När man nästan innan man ens hunnit öppna ögonen, typ kvar över fem på morgonen, var på väg ner för trappan för att med minutiös noggrannhet gå igenom julstrumpan och sen spendera resten av eftermiddagen med att under en nästan abstinensliknande frustration vänta på att klockan skulle bli julklappsutdelning.

  Nu halvligger man smått apatisk i ett soffhörn och har ett halvt öga på julklappsutdelningen, ett halvt på klokan och ett helt på telefonen. Och istället för att slita upp klapparna så det yr papper som ved ur en vedflis, blir man besvärad och får dåligt samvete över att få paket, eftersom man själv (i alla fall jag i år) varken haft ork, tid, lust, råd att köpa något till någon.

  Jag låter lite småbitter just nu känner jag. Är nog gansak småbitter. Vad fan lixom! Vad har man för nått att se fram emot som vuxen? Inte ett jävla skit! Jag saknar julaftonskänslan, jullovskänslan och sommarlovskänslan (och alla andra lov). Seriöst. Vad ser vuxna människor fram emot?

Nåja. Fick en bok av mamma som hette Gubbe och katt. Helt logiskt handlar den om en gubbe och hans katt och jag blev upprymd och förväntansfull när jag fingrade på det fina omlsaget. För jag älskar berättelser om djur! Tyvärr blev jag ganska besviken. För hittills har den varit grymt flat. Och jag fattar inte det. Jag skulle kunna skriva ett kapitel om dagen om vad mina katter gör för kul, tokigt och gulligt. Vardera (så två kapitel alltså). Fast sen är ju mina katter exceptionellt fantastiska också.

Jag har alltid varit lite orolig för det här fenomenet mammablindhet". Att man tycker att ens egen unge eller katt eller hund är världens sötaste bara för att det är ens egen, inte för att den faktiskt är det. Jag har sett hur massa människor dabbats av det och naturligtvis varit rädd för att själv vara det, drabbad alltså.

Den här oron slog förstås till med full kraft när Musse flyttade in och jag började tycka, kanske misstänka, att det var världens sötaste hund jag fått på halsen. Kunde det verkligen vara så? Jag grubblade och grubblade! Nu, efter nästan fyra månader kan jag med stor lättnad konstatera att det inte är inbillning. Mozart är helt enkelt den sötaste hunden i hela världen. Det här baserar jag inte enbart på min egen åsikt om hans utseende, utan framför allt på alla ”Aaaaah!”:n och ”Ååååh!”:n och ”Gud vilken söt hund, får jag hälsa?”, och alla fåniga leenden och alla ”Titta vilken söt!” och för att inte tala om grannens konstaterande att han är den sötaste hund hon någonsin sett. Hon är +60 så hon om någon borde veta!

  Jag menar inte att trampa på några åt, vara förmäten eller dryg. För det är faktiskt inte mitt fel! Men min hund är helt enkelt sötare än alla andras. Till och med när han inte har några öron.

 

Musse har ju blivit fixad och upstylad i munnen nu. Det kostade en slant kan man säga. Men vill man ligga på topp är det bara att betala. När jag skickade in kvittona från tandläkarbesöken till Agria var jag gaaanska övertygad om att dom skulle återkomma med krav om komplettering. Eftersom tandläkaren inte skivit med någon typ av identifiering. Inte registreringsnumret, inte idnumret, inte ens hans födelsedatum. Men i morse när jag loggade in på Swedbank för att betala anmälningsavgiften till januaris valputställning var jag två tusen spänn rikare. Vad glad man blir när saker och ting för ovanlighetens skull bara går lätt och utan trassel. Det är inte direkt så att det hör till vardagen.

  Apropå vardagen så gör jag min sista jobbdag ut av sju imorgon. Sen är jag ledig i fem dagar. FEM dagar. Fem DAGAR! Och ingen av dom är semesterdagar. Sen jobbar jag två dagar innan jag är ledig i fem dagar till. FEM dagar till! Fem DAGAR till! Fem dagar TILL! Varav inte heller de är några semesterdagar. Jag kan knappt fatta det! fast jag kommer få jobba häcken av mig i Januari. Men det om inte jorden går under imorgon då. Vilket vore kasst nu när jag ska vara långledig.

När jag är ute och cyklar stör jag ihjäl mig på folk som är ute och går och folk som är ute och kör bil. När jag är ute och går stör jag ihjäl mig på folk som är ute och cyklar och folk som är ute och kör bil. jag utgår ifrån att jag om jag haft körkort skulle stört ihjäl mig på folk som är ute och cyklar och folk som är ute och går om jag själv var ute och körde bil.

  Men just nu är det alltså folk som är ute och går. Om man nu absolut verkligen måste gå på cykelbanan, gärna i brädd, vilket man tydligen alltid måste göra, är det verkligen för mycket begärt att man håller ett öga bakåt då? Bara utifall att det skulle komma, ja jag vet inte, kanske en cyklist, som behöver passera? Och om man nu absolut inte kan tänka sig att hålla ett öga bakåt, kan man kanske hålla ett öra vinklat bakåt, så man hör om nån plingar på en? Men nej, inte heller det verkar man kunna som gångtrafikant.

  Jag vill inte dra alla över en kant här, men min uppfattning är att människor som är ute och går blir akut dumma i huvudet (kanske är det konstant) och dom förtjänar att bli överkörda. Tyvärr är skaderisken väldigt hög om man försöker köra över någon med cykel. Jag syftar på den överkörande parten (jag i det här fallet) inte den överkörda parten, den ska lixom tillfogas skada.

Nästan ingenting faktiskt. Men ska man dra en snabb resumé med höjdpunkter så blev Mozart BIS baby puppy på Svenska vinthundsklubbens utställning för ett par veckor sedan. Jag har hittat en femtiolapp i parken och vunnit massa partier med vändåtta. Det sista är en hödjpunkt eftersom jag normalt sett aldrig vinner något alls. Just ja. Har köpt ett par gummistövlar också.

Här om dagen hälsade jag och Mozart på hos Cissi. Cissi har gaska nyss skaffat kaninen Uffe, liten som ett stort äpple. Skitobehaglig tyckte Mozart. Men sen coolade han ner sig och började äta upp Uffes kaninpellets. Det är uppenbart att Musse inte har en aning om att han är ämnad för kaninjakt. Allt annat funkar att jaga, dess värre.